The misguided ghost

Det var inte en speciellt glad Josefin som tillsuk kunde skritta till ridhuset idag. Jag ville då inte simma fram genom lervällingen i hagen så jag red väger runt och när jag kommer ut nederst på ängen så kastar sig min ponny fram i vild galopp. Jag -som red på halvlånga tyglar- försökte snabbt korta upp tyglarna och få stopp på ponnyn. När ponnyn äntligen stannat ser jag Madicken och Candy racande i full galopp, nästan tvärnitar framför skogs stigen och skrittar in i skogen. Min ponny sken-travar efter och jag får precis stopp på honom innan skogen som han taktar in i. Sen när de - som red kankse sex sju meter framför mig - kommit ut ur skogen fattar dom galopp igen på den leriga gräs stigen som lutar i en liten nedförsbacke! Min ponny vill såklart springa efter och kastar sig fram, när jag i min tur försöker få honom att stanna reser han sig upp på bakbenen! Jag känner hur jag själv börjar glida bakåt och hur han fläcktar med framhovarna i luften innan dom tar mark igen och han börjar hoppa runt på stället. Fy fan jag var skit rädd att vi skulle slå över i leran! Resten av vägen var han skit skärrad, taktadeoch hoppade till för minsta lilla grej! När vi var vid banvallens slut var han iallafall lugn nog att jag kunde länga lite på tyglarna. Vid ridhuset möter jag Sara och Bimmlis som säger: "Oj, vad han ser skärrad ut!". Tja det är väl bevis nog, för då hade han ju också lugnat ner sig! Ursh jag tycker det är hämskt oansvarsfullt att rida sådär nu när det ÄR så här lerigt! Asså, lerstigen som galopperade på små halkar Amigo på när man skrittar för att det är så lerigt! Men resten av ridpasset var han lugn och gick jätte fint (: Jaja, allt för mig.

Och kom ihåg att tänka på hästarnas ben nu i leriga tider!      /The misguided ghost