The misguided ghost

The Children of the bridge...
Barnen satt på bron och lekte. Han kunde omöjligt ha sett dom. När bron tillslut gav vika hörde han deras ljusa skrik, men det var försent. Barne var borta, antingen under bron eller dränkta i vattnet.  Barnen var döda, mördade. Barnen är ute efter hämd.

Alla visste om den. Spökhistorian om Barnen på bron. "The children of the bridge" kallades dom. Sara och Linnea som bodde grannar bland gårdarna i Säva var skeptiska. Historierna skrämde de flesta och var alltid höjdpunkten på gängets spök-kvällar uppe på ladu vinden. Gänget bestod av ungdomarna som bodde i gårdarna, Sara, Linnea, Oskar, Harald och Miranda. Men nu skulle en till flytta in till en granngård. Sara och Linnea satt på bron och kikade ut över gårdarna. En gammal röd volvo körde in på uppfarten och parkerade brevid Oskar och Haralds hus. Ut ur bilen steg två vuxna och en blod och liten tjej. Harald samt föräldrar gick ut för att hälsa dom välkommna. "Vad tror du?", sa Linnea och tittade mot Sara. "Om vad?", svarde Sara och strök sitt svarta hår från ansiktet. "Om henne?", sa Linnea och pekade på tjejen som nu börjat bära in möbler i huset. "Jag vet inte, kom så ser vi efter istället för att gissa!", skrattade Sara och reste sig. "Sisten hem!"

"Hej, Sanna heter jag", Sa tjejen med det blonda håret när Linnea o Sara kom och hälsade. "Gillar du spökhistorier?", Frågade Harald och log. "Jo, visst gör jag det", skrattade Sanna, "Bara de är bra så!". "Vill du följa med imorgon? Vi brukar alltd sitta uppe i ladan och berätta spökhistorier på Halloween". Sanna log förtjust. Självklart skulle hon komma.

Klcokan slog 11.oo och alla var sammlade på laduvinden, även de yngre barnen satt tätt intill varandra bland halmen och filtarna. Miranda började att berätta och när kvällen nästan var slut var det dax för historien alla väntat på. Historian om "The children of the bridge".  Oskar tog ordet. "Och nu är det dax för vår egen spökhistoria. Som ni alla vet har det ju alltid bott människor här. Och för länge länge sedan bodde här två familjer. I den ena bodde det två barn och ett i den andra. Barnen var oskiljaktiga och lekte hela dagarna. Mest av allt tyckte de om att leka på bron. Men bron var gammal och skranglig och en ny skulle byggas. Men byggarbetarna såg aldrig barnen och rev bron med barnen på. Inget av barnen överlevde. Det var en stor förlust för byn, men bro bygget fortsatte. Men en efter en började arbetarna att försvinna. En av dem hittades i kanten av säva ån med bitmärken på halsen och en annan med magen uppsliten. En natt kom en av byggarbetarna springande panikslagen genom byn. "Barnen... Barnen!", skrek han och alla kom utspringande. "Barnen... lever!", fortsatte han. Hela byn flämmtade till. "Men dom... Dom är inte barn längre...", sen föll han ned död framför folkmassan, men halsen uppskuren under jackan. Men barnen nöjde sig inte med byggarbetarna, utan hemsöker bron fortfarande. De finns folk som säger sig har sett dom. De har röda ögon, huggtände och ofta med blod rinnande från munnen eller blodstänk i ansiktet.  Och dom är alltid på jakt efter människoblod...".

"Så vad tror du då?", frågade Linnea Sanna. "Om vad då?", svarde Sanna och stannade. "Om Barnen på bron såklart!". Sanna ryckte på axlarna. "Ingen aning". "Vill du se bron?", frågade Miranda log. "Öh, visst. Varför inte?", svarade Sanna. "Ah, jag drar hem", sa Oskar. Det var inte långt till bron och snart stod de framför den. "Här är den!", skrattade Sara, "Bron alla talar om!". "öh, Sara... Vad är det som hänger där?!", flämmtade Linnea plötsligt till. Ett svart bylte hängde under bron. Saras puls ökade. "Kom igen!", Sen började hon springa mot bron. Vid vattenkanten stannde hon. Hela kroppen skakade. "Det är en... en... människa!", halvskrek hon hysteriskt. "Är den... död?", darrade Miranda. Sara ställde sig på darrande ben och genom att hålla sig i en av balkarna så lutade hon sig ut för att se efter. Precis när hennes hand skulle nudda bytet snodde det runt och hon stirrade in i ett par röda ögon. En vit blodig hand grep tag i hennes handled och hon skrek. Lockigt brunt hår blåste henne i ansiktet, hon kunde inte se något. Harald, Linnea, Sanna, och Miranda backade, bara för att backa in inästa. Barnet hade blod droppande från ena flätan och ögonen var ilsket röda. När det vände sig åt andra hållet möttes de av nästa par röda ögon. Den här log och visade de vass tänderna. det spelade ingen roll hur högt de skrek, ingen kunde höra dem. De  var fångade...

Nästa morgon hittades vännerna, Sara hängde under bron och resen låg utslängda i vattnet. The children of the bridge hade slagit till igen. Och de hade inte lämmnat någon överlevare. Säva bron hemsöks fortfarande av barnen, så det gäller att vara försiktig. Barnen finns där ute, och de kräcer blodsoffer...

                          Happy Halloween
                                            /The misguided ghost