The misguided ghost

Festen var redan i full gång när vi anlände. Killarna hälsade oss och mina kompisar fnissade på det där fjantiga tjejiga viset. Jag såg mig omkring i lokalen. Den var stor och grå, såg ut som en gammal lagerhall, fast nu hängde stora banderoller på väggarna, ett stort hörnbordet hade omvandlats till en bardisk och ett annat bord användes som Dj bås. Lampor i olika färger stänkte färg och ljus över lokalen. Människor trängdes på resten av ytan, dansandes.
"Får det lov att vara en drink?"
Jag vände blicken mot A som kom emot oss med två stora drink glas. Hans tankar var suddiga och otydliga. Sen när hade det blivit såhär? Hade jag verkligen varit borta så länge? Vart hade festerna som bara innehöll dans tagit vägen? Det här vart inte riktigt så som jag hade tänkt mig och jag skruvade besvärat på mig. M fnissade och tog emot ett av glasen. A räckte ett mot mig. Jag skakade på huvudet. Alkohol hade inte lockat mig tidigare och det lockade mig ännu mindre nu.
"Kom igen? En drink dör du inte av?" A räckte fram glaset emot mig. "Här."
Min hand ryckte till lite. Jag kände suget. Det rev och slet i magen. Det var svårare att kontrollera sig i den här miljön. Den stressade. Triggade.
"Nej tack." svarade jag bestämt och spände ögonen i honom.
Aldrig hade jag trott något sådant om honom. Jag har aldrig sett honom som den typen. A2 & M drog ut tillsammans med de andra på dansgolvet. Jag stod besvärat kvar. Jag ville bara hem.
"Ska du ha något att äta då?" Försökte han.
Han ville att jag skulle slappna av. Jag märkte först då hur spänd jag var, men jag kunde inte släppa på det. Särskilt inte just nu.
"Visst."
A drog iväg mig genom folkmassan. Musiken dånade och ekade i mitt huvud blandat med ekot från allas tankar. Jag försökte spänna av lite men varje gång kände jag att kontrollen sviktade.
"Är du säker på att du inte ska ha någon? Den kommer att få dig att spänna av lite?"
A log ett fjantigt leende och jag skakade åter igen på huvudet. Jag stirrade på den genomskinliga drycken. Den var lika tilltalande som en påse med jord. Och om jag drack den skulle jag definitivt tappa kontrollen. Fast jag visste egentligen inte hur den skulle påverka mig. Skulle jag bli som A? Halv borta i huvudet? Eller skulle jag bara inte kunna kontrollera mig? Eller skulle den inte påverka mig alls? Hur som helst, jag skulle ändå inte smaka.
"Jag kommer snart," sa A avfärdande och försvann ut i folkmassan.
En kille i svart polo tröja och mörkblå jeans satte sig bredvid mig. Hans hår var blont och hängde ned lite i ansiktet. De blå ögonen fäste mig med blicken. Hans tankar träffade mig som en bomb och jag hoppade till och fräste. Han såg det inte som den varning den var menad som utan såg den som någon sexigt. Han hoppade närmare.
"Tja!"
Han lutade sig framåt och munnen stank av alkohol. Jag vände bort blicken från honom. Försökte stänga ute hans tankar. Jag spanade efter A ute i folkmassan. Hjälp mig innan jag gör något jag ångrar. 
"Vart kommer du ifrån då?" Hans röst var tung och varm när den flåsade mig i nacken.
"Bort från mig!" fräste jag och spände blicken i honom.
"Åh, vild," flinade han.
Du skulle bara veta... tänkte jag innan jag reste mig upp.
"Ska du redan gå..." Gränsen blev över skriden när han tog tag i min handled för att få mig att stanna.
I en snabb rörelse slet jag bort hans arm och vred den rakt om. Benet knäcktes som om det varit en torr kvist. Hans självbelåtna ansikte blev utbytt mot otrolig smärta. Han kippade efter luft och jag var snabb på att kila iväg. I min flykt mot dörren stötte jag på A igen.
"Ska du redan gå?"
Jag stannade upp och vände mig om. Händerna skakade.
"Ja, jag har lite ont i huvudet," hasplade jag fram innan jag vände om igen.
"Vänta," A grep tag i min arm och det var nära att jag slet av den med. "Hur är det? Kan du inte bara vara lycklig igen? Du är så vacker när du ler..."
Jag spärrade upp ögonen. Kippade efter luft. Smärtan var som en kniv som pressades djupare och djupare in. Jag slet loss min arm och sprang. Försökte springa ifrån smärtan. Hur kunde han? Minnena åkte förbi i mitt huvud och slog armarna för magen, som för att hålla allt på plats. Försöka täcka hålet. Hålen efter kniven som stuckits in och sedan dragits ut. Vad tänkte jag? Att mitt liv kunde bli normalare? Hålet skulle aldrig bli helt fyllt så länge han inte var här. Jag väntade på att tårarna skulle komma, men dom uteblev som vanligt. Jag suckade och fortsatte springa. Smärtan var för stor, jag skulle inte klara mig så länge till. Orden han viskat i mitt öra innan han försvann ekade i mitt huvud.
Det vackraste jag vet, är att se dig le.

-alla namn nerkortade ;) Ett stycke ur min bok alltså ;)