The misguided ghost

Idag är man hemma dåe :P

Men sen blir det stallet med Michelle, på min Rosa moppe! För gissa vad, gissa vaaad???

JAG TOG MITT AM KÖRKORT IGÅR!

Igår var det lektion också, det gick väl okej, Mos krullade antingen ihop sig eller var omöjlig :P Fast han är ju fin när han krullar sig men ändå. Tillbaks i stallet sen skulle Erik testa att få bort brodden som Amigo haft kvar. Jag och Bi sa att den antagligen rostat fast och att vi helt enkelt skulle få byta sko, men vafan han började fila och så ! Var den borta! Pappa, känn dig ägd ;D

Min dagboks uppgift från skolan (: Hoppas att min skrivtorka har börjat försvinna :) Nu ska jag skriva på riktiga boken en stund, ciao! ;)


Midsommar, 2009.

Klockan 5 på eftermiddagen.

Jag kommer ihåg att vi träffades hemma hos Johanna, som planerat. Jag hade på mig min nya svarta klänning och ett nit-bälte runt midjan. Mina ögon är inringade i svart, sotiga ögonlock och mörka böljande fransar. Mina klackar är en decimeter höga och mina armar har svarta band runt handlederna. Johannas ögonlock hade varit lika sotiga om mina. Hennes blonda hår hade hon uppsatt med stora rutiga rosetter i rött, hennes rödrutiga klänning var kort och hennes läderjacka blank. Matte hade redan kommit, det röda håret glänste som brons i solen. Den vita skjortan hade varit skrynklig. Inne i huset hade varit Anna i full sjå med att baka. Hennes blonda hår hade varit flätat och hennes diadem hade varit vitt. Hennes klänning var vit och förklädet rött och vitt i olika rutor. Jag kommer ihåg att hon hade matchande gryt-handskar på sina smala händer. Johan och Grynet hade kommit precis efter mig. De hade midsommar-stången med sig. Grynet hade en krans om huvudet och en blommig grön klänning. Nu var det bara Jenny kvar. Hennes bruna lockiga hår hade hon plattat. Hon hade en vit klänning med matchande skor. Vi var ett ganska udda gäng. Olika. Jag och Johanna lyssnade på rockig musik, Anna och Grynet på techno. Matte gillar att dansa och Johan att spela fotboll. Jenny älskade att spela TV spel och Anna älskade att baka. Johanna spelade trummor och bas, Matte spelade piano, Grynet gitarr. Ja, vi var ett ganska udda gäng, men det trivdes vi med. Ingen kunde slå oss. Vi var oövervinnliga. Trodde jag i alla fall…

Klockan halv 7 på kvällen.

Vi åt, och vi skrattade. Johanna hällde upp taco-gratäng på sin tallrik och Anna slängde upp mozzarella på sin. Jag kommer ihåg att Anna skrattat, slängt med sina flätor och förmanat Johan att spara plats till dessert. Hon hade bakat cup-cakes och två olika pajer. Rabarber och äpple. Jag kommer ihåg smaken från rabarber pajen. Surt blandat sött. Sura rabarber med söt deg. Matte hade dränkt sin i vaniljsås, Grynet i socker, Jenny i sirap. Johan hade ätit upp halva tallriken med cup-cakes. Johanna skojade och sa att han skulle kunna rulla hem. ”Du kanske kan vara bollen i nästa fotbolls match” hade Matte skojat. Solen hade lyst och gräset under bordet hade kittlat mina fötter. Jag kommer ihåg att det kändes skönt. Att solen började gå ner och att fåglarna i träden kvittrade. En fjäril hade flugit över bordet. Den hade varit gul.

Klockan 9 på kvällen.

Musiken från datorn hade dunkat. Tur att Johanna inte hade några grannar, vi kunde spela hur högt vi ville. Jenny hade fixat spotify till Mattes dator. Musiken var blandad. Allt från Linkin Park till Darin. Vi dansade. Jag kommer ihåg att Matte hade dansat ett solo nummer, alla hade skrattat och klappat i takt. Solen hade gått ned, det hade bara stjärnorna som var kvar. Matte hade tänt en brasa bredvid midsommar-stången. Jag kommer ihåg ljudet. Det knastrade och sprakade. Vi hade slagit oss ner runt elden. Grynet hade med sig mashmallows. Alla hade hjälpts åt för att få ner Johans marshmallow i elden. Vi hade stannat uppe länge. Pratat om saker vi gjort, berättat historier. Tagit upp minnen från förr. Vi hade skrattat så att vi grät. Mina och Johannas kinder hade färgats svarta av smink och tårar.

Klockan 2 på natten.

Vi hade bytt om och satt oss i stugan vi skulle sova i, utspritt på golvet insvepta i filtar. Matte hade redan somnat. Jag minns att alla var trötta. Skrattade av övertrötthet. Vi hade precis bestämt oss för att sova nä vi hörde det. Grinden som slagit igen med en smäll som fått Matte att vakna. Anna hade skrämt frågat vad det var, Johan hade svarat att det bara blåste. Vi hade suttit tysta. Lyssnat. Jag hade hört steg, men hållit tyst för att inte skrämma de andra. Jag hade varit livrädd. Snart sov de flesta. Jenny hade rest sig upp. Jag hade frågat vart hon skulle. På toa, hade hon svarat och gått ut.

Klockan 3 på natten.

Jenny hade inte kommit tillbaka. Rädslan hade tagit tag i mig. Skakat mig. Jag hade väckt Johan precis när skriket nådde oss. Matte hade satt sig rakt upp och Grynet och Anna hade vaknat med ett tjut. Johan hade flugit upp på benen och sprungit ut. På darrande ben hade jag följt efter. Det hade gått som i slow motion, jag hade inte hört någonting, det hade känts tungt att röra sig. Som från i fjärran hade jag hört hur Johan hade skrikit. Jenny, hade han skrikit han. Bakom mig hade jag hört Johanna och Matte skrika. Jenny. Vi hade inte fått något svar. Jag och Johan hade satt fart ner mot vete-fältet, Johanna och Matte hade sprungit in i huset. Jag kommer ihåg att Johan stannat och att jag ramlat på gruset när jag väjt undan. Jag hade gnytt, blodet hade pumpat ur ett hål i mitt knä. Johan hade sagt åt mig att vara tyst. Jag hade vänt blicken upp och sett någon i grå munk tröja gå genom fältet. Han hade en yxa slängd över höger axel. Jag kommer ihåg den mörka fläcken som bildats på de grå tyget under den. Mina händer hade darrat och jag kände hur jag börjat skaka. Johan hade sagt till mig att komma, att vi måste härifrån.

Vi hade sprungit, fort. Johan hade dragit med mig, mina ben bar mig knappt. Jag var så rädd. Rädslan slet sönder mig inifrån. Johan hade plötsligt stannat, skrikit åt mig att titta bort. Men det hade varit för sent. Jag hade redan sett det. Jennys döda ögon hade stirrat på mig och hennes vita nattlinne hade mörka fläckar av blod. Hon hade legat slängd i kanten av fältet, men håret utspritt runt huvudet. Jag hade fallit ner på marken men Johan hade tvingat mig upp. Skrikit att jag måste vara stark. Bakom mig hade jag hört Johanna skrika från fönstret. Sorgen i hennes skrik hade känts som ett slag i magen. Johan hade skrikit åt henne att hämta Matte och komma till parkeringen. Han hade dragit med mig till stugan. Jag hade inte känt någonting. Jag hade varit helt tom. De döda ögonen hade snurrat i min skallen. Stirrat på mig. Han hade satt ned mig vid några buskar. Sagt att han snart skulle komma tillbaka. Han skyndade sig in. Jag hade sett honom försvinna in i stugan för att få ut Grynet och Anna. Dunsen sitter kvar i minnet. Dunsen som hade berättat för mig att han inte skulle komma tillbaka. Jag hade känt tårarna rinna. Känt rädslan slita sönder mig. Jag hade varit förstenad. Suttit helt stilla. Livrädd för minsta rörelse. Ett till skrik hade fått mig att rycka till. Det hade varit Johannas. Jag hade fallit ner på mage bakom buskarna. Dragit upp mina knän, slagit armarna runt dem. Velat skrika. Försökt intala mig att det bara var en dröm. Försökt övertala mig att allt var bra. Jag hade skakat av köld och rädsla. Jag hade legat kvar där. Kall och rädd.

Klockan 3 nästa dag.

De var då de hittade mig. Jag hade inte känt någonting. De hade frågat frågor jag förstått men inte kunnat svara på. Det hade varit som om jag glömt bort hur man pratade. Stängt allt ute. De hade använt ord som chock och trauma men det var som om jag inte förstod innebörden av det. Mamma hade kommit. Tagit mig i sin famn men jag hade inte kunnat besvara den. Jag hade inte kunnat inte röra mig.

Klockan 6, 19 April,

Nu sitter jag här. Har precis skrivit klart. Läkarna ville att jag skulle försöka skriva ner allt jag om ihåg. Jag kan fortfarande inte prata. Inte utan att skrika. Omkring mig är det vitt, just nu är jag ensam. Om kvällarna brukar minnena vandra runt. Jag brukar se mina vänner. Alla mina vänner som dog. Mördade. Se Jenny gå omkring med sitt blodiga nattlinne, hennes blanka döda ögon. Ibland skrattade hon. Skrattade åt mig som blev kvar. Tidningarna hade skrivit om det. Jag var den mirakulöst överlevande från en massaker. Men jag kände mig inte levande. Det är bara ett skal kvar. Jag är som ett vandrande spöke, lika levande som mina kompisar som från mitt huvud kommer för att vandra omkring i de vita korridorerna. Jag känner ingenting. Jag går, jag äter, jag sover men jag lever inte, tänker inte. Jag bara finns. Och jag fortsätter att undra varför. Varför blev just jag kvar?

Av Josefin Andersson